I skamvrån

Man kan tycka att det borde vara en smal sak att assistera på laparoskopisk galloperation. Det man i stort sett gör är att hålla i en kamera, och ibland blir man betrodd att hålla i fundustången. Men det tar faktiskt ett tag att lära sig hur man hanterar kameraeländet, hur man gör för att se uppåt, nedåt, rotera. ”Verktygen i mitten! Verktygen i mitten! Håll stilla! Jag blir åksjuk!”

Vem som helst kan ju inse att jag inte både kan hålla stilla och samtidigt följa med och ha verktygen mitt i bilden. Eller hur?

Och så får man skäll av opsyrran för att man inte hann dra undan huvudet och operatören råkar bli osterilad för att han stöter till mig i huvudet (jag sitter vid sidan av bordet och halvligger över patienten för att hålla kameran). En gång. De andra gångerna hann jag undan, men inte tillräckligt snabbt. ”Nu säger jag inte till dig fler gånger!” Vad skulle hon göra då? Ställa mig i skamvrån med dumstruten på huvudet? Antagligen.

Håhåjaja. Tänkte gå hem fredagstidigt idag, men klockan blev som vanligt fem innan jag äntrade Skeppshulten. Tänkte sova en kort stund för att sedan ta tag i lite pyssel. Vaknade halv åtta och insåg att där gick den fredagskvällen. Tvingade mig att laga mat, blev ingen bra lunch idag, en Yoggi Yalla klockan två.

Jag helt slut och klockan är inte ens tio. Mitt hår är flåtigt, jag äter choklad, sneglar längtansfullt mot sängen och en dusch är oöverstigligt. Det känns riktigt bra med två veckors ledighet. Heja komptid!

 

 

Om att stånga pannan blodig

”Har du pratat med anhöriga? De har massor av frågor!”

”Ska ettan ett verkligen ha Octostim?! Det brukar vi ju aldrig ge!” Om jag ordinerar det så vill jag väl att patienten ska ha det?

”Glöm inte att du har tre inskrivningar!” Nej, du har påmint mig sju gånger. Tror du att jag sitter av tiden här?

”Nian tre vill åka hem innan lunch. Du måste fixa sjukintyg och recept NU.”

Och så ska jag täcka upp på akuten, samtidigt. Och vara trevlig, och glad, och prata med sjuka, sjuka patienter och deras anhöriga. Empatisk, leende, energisk. Uppfylla alla saker som sköterskorna kommer och ber om mig (för att ölen ringt till dem och beslutat saker som jag inte har en aning om. Jäkligt lätt att skriva en röntgenremiss som jag inte vet varför jag beställer. Gissa vem som blir ifrågasatt av en irriterad röntgendoktor. Inte ölen, åtminstone.)

Jag är en liten, liten underläkare som kämpar på allt hon förmår men når aldrig riktigt fram och räcker inte till. Hinner inte lära sig det hon vill, för alla plikter och rutiner som ska uppfyllas. Mera sekreterare än läkare, stundtals.

Fast ändå. Det är ju hela systemet som är fel, underbemanning, helt enkelt. Alla gör väl så gott de kan. Jag avskyr att jag blir så arg och less på personer, problemet är inte på den nivån – egentligen. Och att jag tar det så personligt. Det är förstås skitjobbigt att känna sig ensam och övergiven men det handlar ju inte om MIG, som person.

Men det finns bra saker också. Folk som ser  mig, som också varit där. Som vill lära mig saker. Fast just nu är jag för trött för att till fullo uppskatta det. Vill mest krypa ihop i ett hörn och skrika åt vem som helst som närmar sig ”SLUTA ge mig order! Sluta ge mig uppgifter! Låt mig vaaaaaa!”

Det är välsignat att jag ska vara ledig i två veckor nu. Tror det är precis det som behövs. Två veckor på en annan kontinent med tant E.

Har också varit och tittat på en hästpojke som nog ska bli min. Det är så stort, en livsdröm som blir sann. Lite i taget. Jag ska till honom i helgen också, pyssla, rida och hantera honom. Det gör mig verkligen lycklig in i hela hjärtat. Det kändes så naturligt när jag var där, det är ju DETTA jag ska hålla på med. En kärlek och ett beroende som föddes för många många år sedan (på samma jordeplätt som min hästpojke är född och uppvuxen på) och som aldrig lämnat mig sedan.

Jag är en ihärdig typ. Och nu har jag sörjt D längre tid än vi var tillsammans. Ihärdig, som sagt.

Tack Någon för Treo

Orkanvindarna har dragit fram över de östra kustlandskapen och mer än en Skeppshult-cykel har jag sett omkullvält invid skrangliga cykelställ. Inte min dock. Står stadigt på jorden, precis som sin ägarinna.

En lång dag på jobbet, som vanligt. Och sedan hamnade jag lite oförhappandes på personalmöte, som jag visserligen bör gå på, men av någon anledning lyckats undvika hela sommaren. På ett sätt var det intressant att höra hur diskussionerna går, men på ett annat sätt var det frustrerande. Alla SER och VET vad som är fel, men inget ändras. För att? Ja, jag vet inte. Plus att jag åter igen blir smått galen på att man aldrig någonsin kan få lite feedback. Vi sliter häcken av oss och axlar betydligt mer ansvar än vi borde, men ingen, ingen säger ett enda ord om hur vi lyckas eller misslyckas. Syns vi inte? Märks inte? Betyder inget? Fast idag fick jag faktiskt beröm. Från oväntat håll.

Och egentligen trivs jag väldigt bra. Har nog fått en del teflonskal, trots allt. Och jag vet inget ställe jag hellre skulle vilja vara på.

Middagen igår var riktigt trevlig. Och maten (min mat!!) blev godkänd på alla vis. Fick dessutom diskhjälp, så guld att på morgonen med håret på ända och nattlinnet på anständighetens gräns rassla ut till en tom diskbänk.

Drabbades av världens huvudvärk lagom tills jag skulle bege mig hemåt. Det blev alltså ingen snabbvisit till hästaffären för att inhandla ridbyxor, får försöka hinna det på torsdag. (Märkligt att ridbyxor från förr krymper i garderoben. På lördag ska jag titta på häst. Kanske. En. Egen. Häst.) Men tack och lov för Treo Citrus, och för Hemulen som lärde mig att få i mig sattyget. Men efteråt väntade himmelriket.

Varm dusch och värmeljus och funderingar på att byta till duntäcke. Om jag vetat var jag gömt det, bara.

Nya tag!

Nähä. Nu får jag allt ta tag i det här. Syftet med denna blogg är i mina ögon (förutom att älta och visa upp tafatta alster som stickats och sytts under vånda) lite grann att låta vännerna ha lite koll på min oerhört spännande (hahahahaha) vardag, även om vi inte pratar med varandra varje dag. Fast ändå så symtomatiskt mig att blogga som mest aktivt när jag träffar de ca fem personer som läser min blogg, varenda dag. När jag sedan flyttar till andra sidan landet, ja då slutar jag.

Således. Utbildningen tog slut, och Den Stora Kärleken också. Jag fick jobb där jag helst ville och flyttade från en kust till en annan. Jag bor närmre familjen och jag kan alltså träffa mina små kattflickor nästan varje helg, om jag vill. Det är guld. Men jag saknar förstås de närmast sörjande vännerna, jag har definitivt inte vant mig vid att inte träffa dem varje dag. Kanske gör jag aldrig det.

I övrigt då. Vad är på gång då?

1. Jag har köpt bil. Snart i alla fall. Det är stort!!

2. Jag hittar inte mitt pass. Och det är dåligt eftersom jag ska till Etiopien snart. Däremot har jag vaccinerat mig nu. Gula febern och femte polion, check!

3. Jag får regelbundet mail från Göteborgsvarvet. Vilket också är lite dåligt då jag inte sprungit något att tala om på ca två månader. Får helt enkelt inte ihop det. Vet inte vad jag gör, men så här kan det inte fortsätta.

4. Jag, av alla människor, ska ha terapi-AT-läkar-middag hos mig i morgon. Jag som inte kan laga mat. Nåja, quornfärs och spagetti med glass och chokladsås till efterrätt? Borde funka, jag har inga intentioner på att tävla kulinariskt. Gärna i allt annat, men inte i just det.

5. Kanske har jag äntligen fått nys på en häst. Stallplats är faktiskt ett mindre problem bara man hittar en bra häst.

Det var allt för nu. Just det ja. Jag stickar halstub, spetssjal och strumpor. Och bråkar med flätmönster.

/M

She´s alive!!

Japp, min bloggådra vaknade nog ungefär samtidigt som marssolens första strålar på allvar värmde kinderna. Vintersömnen är över och det är dags att åter publicera mina fantastiska foton på tafatta försök att skapa underverk. Ha, när jag för nästan exakt ett år sedan skapade denna bloggen var det för att man måste ha det för att kunna delta i stick-communitys på internet. Tror ni att jag vågat mig dit någon gång? Nääj.

Dessa här intill blev uppskattad julklapp till en av bästa vännerna. Stickades klart under min vårdcentralsplacering i förskingringen. Garnen ska egentligen vara till en babykofta som jag fick av tant M när hon rensade på vinden.

Jag förälskade mig i detta rutiga bomullstyg i höstas när jag egentligen skulle leta tyg till julgardiner. Och här är det färdiga resultatet. Det var inte helt enkelt att sy i och mönsterpassningen är så man kan gråta, men bortsett från det så blev det ganska bra. Och med ett foder som ger snyggt fall i kjolen kommer jag absolut att använda den när/om det någonsin blir vår.

Så vad gör jag nu förutom att missköta mina studier, nojja över framtiden och faktiskt njuta av livet? Jo, det håller på att bli sjal till mamma i garn Kid Silk samt en babykofta i Piggelen-garn. Sedan har E lovat att hjälpa mig komma igång med virkningen och själv har jag en födelsedagspresent att sy plus att jag går och lurar på ett kjolmönster. Nej, jag hinner uppenbarligen inte gå i skolan. Det hjälper inte att det är sista terminen. Studiemotivationen är på minus sju.

Tada!

Här är åter ett bevis på min fenomenala fotograferingsförmåga. Om Herrn A skulle se detta torde han brista ut i gråt, men å andra sidan ska ju bloggens syfte (mina diverse projekt) komma till tals så det får vara som det är med den saken.

Ibland tänker jag att en annan kamera skulle ordna biffen, men det är välan som under de gamla goda tiderna med övningskörning – ointresserad skit bakom ratten.

Kjolen är färdig, med band och med foder och allt. Kommer inte att sy något utan foder hädanefter, det blir sådan stor skillnad på hela plagget. Slutresultatet är bra, tycker jag, absolut användbar om än lite för stor i midjan. Men det brukar ju lösa sig så här års.

 

Gäspoid Psykos

Redan tre dagar avklarade på nya jobbet. Jistanes vad tiden går! Jag hinner inte med – som vanligt. Lite stickning har det blivit om kvällarna, men inte så att det förtjänar omnämning egentligen.

Helt ärligt – hur orkar man med? Jag förstår att jag är dödstrött av alla nya intryck och all spänning, men även om det någon gång skulle gå över förstår jag inte hur man ska klara av ett krävande heltidsjobb med jourer, och sedan familj och hus och fritid. How?

Fodret till kjolen gjorde jag nästan klart i helgen, får se om jag orkar göra klart det ikväll. Den mörka årstiden är inte min mest aktiva period, milt uttryckt. Jag tänder ljus och spelar julsånger och låtsas att jag har det lite mysigt men det är lögn och förbannad dikt.

Fast jag försöker tro på det, och försöka duger.

Om att vara snäll

Snällhet lönar sig. Det var väl det jag visste. När jag vinkat av mamma på tåget, sedan lufsat in på ElGigo hjälplöst viftandes med min adapter (never ever aldrig några enkla lösningar när det är teknik inblandat. Den stackars expediten blev något ställd när jag klämde fram en krokodiltår där med adaptern i famnen efter hans förklaringar. Jag blev lite ställd själv men då var det redan försent, och han halverade priset för hjälpinsatsen som skulle till. Jag ska tänka över det här. Eller rättare sagt, vända min hjälplösa tårfyllda uppenbarelse mot Komministern och hoppas på att han fixar biffen. Som vanligt.) så väntade jag vid hållplatsen. Då kom det fram en man och frågade om jag hade två kronor till en spårvagnsbiljett. ”Två kronor bara?” sa jag. ”Det räcker väl inte?”

”Nja asså, eller ge mig vad du vill.”

Han behövde tio kronor till. Så det fick han. Poäng i himlen till mig, tänkte jag.

Men det blev något annat istället. När jag kommit en bit på min löprunda, det hade börjat mörkna och jag var inne i skogen, mötte jag ett par män som sa till mig att det stod en älgko längre fram på stigen, och att jag skulle föra lite oväsen så att hon sprang sin väg. Så jag gjorde som jag blivit lärd, stampade lite extra i marken och sjöng försiktigt med Christer Sjögrens julsånger (jag misstänker att min sångröst skulle kunna döda en älgko, åtminstone en liten älgko).

Till min besvikelse såg jag ingen älg. Men mitt på jobbigaste backen stod en man med sin hund alldeles stilla och tittade in i skogen. Han gjorde tecken åt mig att stanna och jag tassade intill och där… inne i snåren stod älgkon med sin kalv. Jag blev helt salig. Och resten av löpningen hade jag fånleende i ansiktet.

Så nej, inga himlapoäng för mig men däremot två älgar. Inte illa pinkat.

 

Höstlov

Oj nu var det sådär länge sedan igen jag uppdaterade. Jag är nog en rätt kass bloggare – får väl inte ens kalla mig det. Nåväl.

Kan börja med att nämna att svartprickig kjol är alldeles färdig och blev så pass bra att jag fick frågan ”Var har du köpt den?” – japp, en del av mig dog lite av stolthet i det ögonblicket. Fast den hängde upp sig på strumpbyxorna och visade lite mer av låren än vad jag är van vid under cykelturen, så nu ska det bli ett foder i den också. Finare fall – mindre lår för allmänheten. Win – win.

Vantarna från inlägget före är klara, i alla fall den ena, och den andra är påbörjad och därmed en julklapp fixad.

Och så några konstaterande från en frusen fröken;

- Det har blivit Höst. På riktigt. Inte bara det vackra krispigt blå med sprakande färger, utan även den mörka delen, den del som gör att jag fryser ända in i gulsörjig benmärg och vill sova djupt under midnatts timma och flera duntäcken tills det blir vår. Men det är som vanligt något jag varken kan eller får.

- Spegelbilden har börjat skrämma mig igen. På ett vis positivt, jag vaknar ju till av rena förskräckelsen när jag stapplar ut i badrummet och möter det som sägs vara jag. Som sagt, det har blivit höst.

- Det är fantastiskt skönt och trevligt att ha mamma på höstlovsbesök, det är städat i lägenheten, tvättkorgen är tom och jag har mat och pannkakor och pengar är inget problem. Typ.

- Det är också fantastiskt skönt att Den Tråkigaste av alla Tråkiga Kurser är slut, visserligen ännu inget tentaresultat men det är trots allt inga fler föreläsningar eller märkliga studiebesök eller värdelösa grupparbeten.

- Det är mindre skönt och trevligt att jag inte kommer att träffa flertalet av de närmast sörjande vännerna förrän i januari. Det är direkt jobbigt.

- Till sist. Fjortonåriga pojkar med långt hår som fullständigt loskar ner hela busshållplatsen med sitt saliv borde, ja, jag kanske inte får skriva det, men ni vet det man gör med ett hagelgevär. Alltså. Vad sägs om att SVÄLJA?

 

Bildbevis på aktivitet

Nu har jag varit på kollo. Vuxenkollo. Bättre sent än aldrig. Vi har pratat, lyssnat, tänkt och ätit, ungefär som vanligt vill säga, fast kanske mera tankeverksamhet än vanligt. Om jag får vara sådan. Och jag har ätit mycket mer grönsaker än jag brukar. Jag har sett mareld och en helt stjärnklar himmel nere vid vattnet, det var snudd på magiskt.

Mitt livs första riktiga anställningsintervju gick av stapeln idag, med så kort varsel att jag inte hann bli nervös. Det gick bra, kändes det som, även om den här eventuella jobbgrejen kommer att rasera en del planer. Om man ändå kunnat båda äta kakan och behålla den. Same old Dilemma.

Det stickas en del, men ännu mer repas det upp. Nu har jag dock börjat om på nytt och här intill är senaste resultatet. Det är stabilt nu – så det är troligen såhär vantarna kommer att se ut.

Och det sys en del också, det ska bli en kjol och i morgon efter skolan ska jag nog inhandla satinband till dekoration åt den.

Pyssel pyssel. Tur att jag gör så viktiga saker hela tiden.

Gäsp.